14 Augusti 2015, dagen där nyförälskelse och glädje fick en ny innebörd för mig. Lyckorus och pirr i magen, en solig och varm dag och första gången jag mötte min kära Aim. I och för sig var jag omedvetande om vem som skulle få förgylla min vardag just då.
En hög med 10 valpar där var och en var underbara på sitt sätt, dock var det en liten rödtott som jag såg extra mycket, och som redan där och då fyllde upp mitt hjärta till det helaste jag någonsin känt.
Och gissa hur mycket världens lyckligaste jag blev och är, när jag fick veta att den bruna tjejen som gjort så stort intryck på mig, skulle få flytta in hos mig? Perfektion i sin klaraste form.
4 veckor efter första mötet flyttade hon äntligen in i mitt liv. Och från dag 1 gjorde hon enorma avtryck i mitt hjärta. En stor personlighet som tog mig med storm, hon gjorde mig till världens lyckligaste, min kraft och motivation till att fortsätta kämpa.
Allt hon gav mig, gav mig inspiration till att ge henne allt jag kunde. Hela världen hade jag gett om jag så kunnat. Och är helt säker på att hon visste om det, för så hon tog för sig.
Vi har hunnit göra mycket på ett år. Hon har dragit upp mig ur skiten, lärt mig tänka ur ett annat perspektiv, lärt mig hitta mig själv. Jag har älskat varenda minut av livet med henne och ångrar inte en sekund av något vi gjort.
Den 14 augusti 2016, ett helt underbart år sedan första gången vi träffades. 5 dagar innan vår tävlingsdebut, 1 månad till MH och röntgen, ännu en fantastisk dag som började med skotträning i skogen, och ett spår som jag tjuvla medan min kille sköt in sin bössa. Ett spår som hon gick helt fantastiskt, jag grät glädjetårar i takt med att hon somnade i mitt knä i bilen med huvudet mot mitt hjärta(där hon fick åka för att hon klättrat fram från bagaget på något mystiskt vis, lilla apan). Hon la sedan sitt huvud mot husses arm i sömnen, en känsla i hjärtat som värmer som ingenting annat.
När vi kom hem så kände jag mig lyckligare än någonsin, helt ärligt, så sprittlig i hela kroppen att när vi senare på kvällen skulle gå på promenad, Jag, Matti, Ax (vårt tillskott sedan i april) och Aim, hade jag svårt att hålla in lyckokänslorna. Matti undrade varför jag var så glad. Och jag svarade att det var för att mitt magont som jag haft 1 månad gått över. Det var egentligen inte hela sanningen. Att känna att man har allt man behöver, 2 underbara hundar och 1 underbar människa vid sin sida är obeskrivligt, och jag njöt. Jag kände allt, såg hur lyckliga hundarna var. De sprang fram och tillbaka, kollade av så vi var med, tjuvade godis och Aim tog hennes favoritleksak direkt ur fickan på mig, men ville direkt ge tillbaka den igen i hopp om att jag ville leka ett litet tag. Vilken jag gjorde. Vi lekte hennes favoritlek, hon "missade" lite och råkade bita mig, men jag brydde mig inte, hon var lycklig, jag var lycklig. När leken ledde mot sitt slut stoppade jag i bollen i fickan igen och hundarna rusade iväg i världens ikapp jagningslek. Tätt intill varandra sprang de, i full fart. Plötsligt började Aim halka efter och helt plötsligt låg hon ner på marken. Hon skrek. Där och då stannade tiden, så fort har jag nog aldrig sprungit som jag sprang fram till henne, när vi kom fram tjöt hon lite avslutande. Jag var helt lugn, trots att jag förstod vad som höll på att ske. Jag tog upp henne i min famn och viskade att jag älskade henne, att hon räddat mig, att jag är evigt tacksam för tiden vi fått och att jag kommer fortsätta leva för henne. Hon dog i min famn bara sekunder efter det. Hon blev döpt till Chappleline Aim For The Stars, och med all säkerhet levde hon upp till namnen. För hon siktade, och träffade. Blott 13 månader ung.
Kära Aim, dig kommer jag fortsätta leva för.
2015/07/14 - 2016/08/14
En hög med 10 valpar där var och en var underbara på sitt sätt, dock var det en liten rödtott som jag såg extra mycket, och som redan där och då fyllde upp mitt hjärta till det helaste jag någonsin känt.
Och gissa hur mycket världens lyckligaste jag blev och är, när jag fick veta att den bruna tjejen som gjort så stort intryck på mig, skulle få flytta in hos mig? Perfektion i sin klaraste form.
4 veckor efter första mötet flyttade hon äntligen in i mitt liv. Och från dag 1 gjorde hon enorma avtryck i mitt hjärta. En stor personlighet som tog mig med storm, hon gjorde mig till världens lyckligaste, min kraft och motivation till att fortsätta kämpa.
Allt hon gav mig, gav mig inspiration till att ge henne allt jag kunde. Hela världen hade jag gett om jag så kunnat. Och är helt säker på att hon visste om det, för så hon tog för sig.
Vi har hunnit göra mycket på ett år. Hon har dragit upp mig ur skiten, lärt mig tänka ur ett annat perspektiv, lärt mig hitta mig själv. Jag har älskat varenda minut av livet med henne och ångrar inte en sekund av något vi gjort.
Den 14 augusti 2016, ett helt underbart år sedan första gången vi träffades. 5 dagar innan vår tävlingsdebut, 1 månad till MH och röntgen, ännu en fantastisk dag som började med skotträning i skogen, och ett spår som jag tjuvla medan min kille sköt in sin bössa. Ett spår som hon gick helt fantastiskt, jag grät glädjetårar i takt med att hon somnade i mitt knä i bilen med huvudet mot mitt hjärta(där hon fick åka för att hon klättrat fram från bagaget på något mystiskt vis, lilla apan). Hon la sedan sitt huvud mot husses arm i sömnen, en känsla i hjärtat som värmer som ingenting annat.
När vi kom hem så kände jag mig lyckligare än någonsin, helt ärligt, så sprittlig i hela kroppen att när vi senare på kvällen skulle gå på promenad, Jag, Matti, Ax (vårt tillskott sedan i april) och Aim, hade jag svårt att hålla in lyckokänslorna. Matti undrade varför jag var så glad. Och jag svarade att det var för att mitt magont som jag haft 1 månad gått över. Det var egentligen inte hela sanningen. Att känna att man har allt man behöver, 2 underbara hundar och 1 underbar människa vid sin sida är obeskrivligt, och jag njöt. Jag kände allt, såg hur lyckliga hundarna var. De sprang fram och tillbaka, kollade av så vi var med, tjuvade godis och Aim tog hennes favoritleksak direkt ur fickan på mig, men ville direkt ge tillbaka den igen i hopp om att jag ville leka ett litet tag. Vilken jag gjorde. Vi lekte hennes favoritlek, hon "missade" lite och råkade bita mig, men jag brydde mig inte, hon var lycklig, jag var lycklig. När leken ledde mot sitt slut stoppade jag i bollen i fickan igen och hundarna rusade iväg i världens ikapp jagningslek. Tätt intill varandra sprang de, i full fart. Plötsligt började Aim halka efter och helt plötsligt låg hon ner på marken. Hon skrek. Där och då stannade tiden, så fort har jag nog aldrig sprungit som jag sprang fram till henne, när vi kom fram tjöt hon lite avslutande. Jag var helt lugn, trots att jag förstod vad som höll på att ske. Jag tog upp henne i min famn och viskade att jag älskade henne, att hon räddat mig, att jag är evigt tacksam för tiden vi fått och att jag kommer fortsätta leva för henne. Hon dog i min famn bara sekunder efter det. Hon blev döpt till Chappleline Aim For The Stars, och med all säkerhet levde hon upp till namnen. För hon siktade, och träffade. Blott 13 månader ung.
Kära Aim, dig kommer jag fortsätta leva för.
2015/07/14 - 2016/08/14